Och om det är så, att du inte längre kan göra det som du kunde förut. Att du inte känner igen dig själv.
Kanske har du varit med om något omvälvande, en olycka eller sjukdom för dig eller en nära anhörig som har satt sina spår, så att det finns ett före och ett efter. Eller att du helt enkelt har förändrats genom åren, att livet har präglat dig och att du nu inte kan göra samma saker som du kunde innan.
För att du inte orkar, för att kroppen säger ifrån, för att du är rädd, för att det är en för stark påminnelse om något eller för att det som brukade vara roligt inte längre är det.
Du kanske tänker:
att du inte kan
att du inte fungerar
att det är något som har gått sönder, ja att du är trasig
att det är fel på dig
Ja, det kanske är så att du inte längre kan göra det du brukade göra. Oavsett hur mycket du tar i så går det inte längre.
Till dig vill jag säga;
Du är fortfarande du. Din självbild, hur du identifierar och uppfattar dig själv, kanske har ändrats men du är fortfarande du. Du är inte någon B-version av dig själv. Du är fortfarande du.
Dina förutsättningar har ändrats. Du har ett annat ramverk att förhålla dig till. Nu ser ditt liv ut så här. Nu ser din verklighet ut så här. Andra människor har sin verklighet. Du har din.
Du behöver inte åtgärda, fixa eller bekämpa den verkligheten. Du kan släppa den kampen. Istället se på dina nya förutsättningar med milda ögon och vänlig röst som säger;
- Nu ser min verklighet ut såhär. Hur kan jag skapa mig en tillvaro och ett sammanhang som passar mina nya förutsättningar.
För du är fortfarande du men dina förutsättningar har ändrats.
Att röra sig både i mörker och ljus.
Eric Rosenqvist 