Jag har alltid berättat. Det gjorde jag redan innan jag lärde mig skriva. Berättelser var lek för mig som barn och jag antar att de fortfarande är det för mig nu som vuxen. Det är ett sätt att vara för mig och att inte skriva och berätta skulle bara vara konstigt.
Jag minns när jag och min barndomsvän, Viktor Lago Bertilsson, hade ett gemensamt barnkalas någon gång i lågstadiet. Såklart ville jag berätta något. Jag kommer inte riktigt ihåg vilken berättelse jag läste ur, tror det var Astrid Lindgrens Skinn Skerping, men jag minns att jag satt gömd bakom en soffa med en ficklampa och läste för våra gäster i ett annars nedsläckt rum. Vi avslutade berättelsen med att kasta ut ett plastskelett som tyvärr träffade en av våra kompisar som blev lite för rädd.
Jag läste Råttan i pizzan och Den stulna Njuren av Bengt Af Klintberg om och om igen. Korta och ofta rysliga berättelser som jag kunde återberätta för mina kompisar.
Varför ska det vara rysligt då? För att det är spännande är det enkla svaret. För att jag inte vet men att sådana idéer kommer till mig är det mer komplexa svaret som egentligen väcker fler frågor än ger ett tydligt svar.
Fast jag gillar andra typer av berättelser också. De får gärna vara lite omständliga, krångliga och överraskande. Kanske även sinnesvidgande i den mening att de får mig att tänka något nytt, skapa nya synapser mellan mina hjärnceller. Ibland, när jag orkar och har energin, tycker jag om när de får mig att känna. Känna något diffust men i enskilda ögonblick tydligt och greppbart om att vara människa, om samhörighet, om att vara stark genom att visa sig svag, om acceptans och om hopp.
Nu testar jag att läsa in en del av mina berättelser i min podcast Rörelser i mörkret. Det är helt i sin linda och fullt med nybörjarmisstag men du får gärna lyssna.
Rörelser i mörkret | Podcast on Spotify
Rörelser i mörkret | Lyssna här | Poddtoppen.se
Eric Rosenqvist 